Instagram juliawahlbergInstagram juliawahlbergInstagram juliawahlbergInstagram juliawahlbergInstagram juliawahlbergInstagram juliawahlbergInstagram juliawahlberg

rädslan av att aldrig hitta honom

En rädsla som tyvärr kommer till mig lite för ofta det senaste är rädslan av att aldrig hitta rätt, att aldrig hitta personen jag vill spendera resten av livet med. Dessutom skall han vilja spendera resten av livet med mig. Den matchen känns liksom helt omöjlig i mina ögon? Mannen i mitt liv, finns hans ens, eller snarare kommer jag ens finna honom i tid?

Jag börjar tvivla och vet att jag såklart inte borde, men det är inte så lätt när man lever i ett samhälle där det är en självklarhet att vara två och något man såklart påminns om flera gånger om dagen. Hur är det ens möjligt att hitta någon man känner så starkt för och det svåraste av allt, det ska vara ömsesidigt. Börjar liksom tvivla på mig själv, på livet, på killar, på känslor, på kärlek, på ödet, på allt.
Ni vet hur man alltid vet "hur allting löser sig", men gång på gång blir besviken. För varje misslyckat försök tas en gnutta hopp bort ifrån den inställningen. Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam hela livet, det är det värsta jag kan tänka mig och det gör mig så ledsen när jag tänker på det. Det är en mardröm för mig. Det är väl inget jag borde tänka på eftersom jag fortfarande är ung. Men i vissa svaga perioder ser jag inget annat framför mig. För visst är det ändå de svagare dagarna som rädslor och osäkerheter tar över som allra mest?

Jag drömmer ju såklart om en kille som är perfekt för mig, en fin familj och någon att dela precis allt med. Det vackraste vi har är kärlek, relationer och familj Jag antar att jag vill det så pass mycket och att det är därför det skrämmer mig. I kombination med känslan av att aldrig komma närmare den drömmen. När man gång efter gång börjar om på ruta ett, utan att komma framåt. Vill verkligen förtydliga att jag såklart inte går runt och tänker på detta var och varannan sekund. Men rädslan når mig oftare ju äldre jag blir. För ju längre tid jag är singel desto starkare och säkrare är jag i mig själv, och vet ännu mer exakt vad jag förtjänar och inte.

Vill och kommer aldrig känna mig desperat. Men om några år börjar liksom en biologisk klocka ringa, vänner kommer vara i det stadiet och jag vill inte vara "för" gammal när jag får barn (om jag ens kan få det) och drömmer mardrömmar om att vara sist ut, det stressar mig. Har alltid drömt om en familj och gillar tanken av ett förhållande mer än singellivet, men är varken närmare det mentalt eller rent praktiskt idag jämfört med för några år sedan. Det känns liksom inte ens som det kommer hända mig? En obehaglig känsla som gör mig rädd, att jag börjar tvivla. Och kom in och säg att jag har fel inställning, för det är då inget annat jag tänkt på senaste sju åren. Har absolut alltid varit ute efter förhållanden.

Jag vet ju att "han finns där nånstans", "det kommer när du minst anar det", "det klart du kommer hitta någon", "hur kan du ens vara singel?" och "du måste bara träffa massa fler". Tyvärr gör ingen av dessa orden det enklare, att det känns bättre eller att jag kommer hitta honom snabbare. Jag vill tro på ödet såklart om att han kommer dyka upp precis i rätt tid. Är så trött på Tinder, jag är så trött på att folk frågar hur det går med killarna, jag är så trött på att ständig vara singel, jag är så trött på att dyka upp på släktträffen som ensam singel år efter år, jag är så trött på allt som har med killar och känslor att göra, jag vill liksom ingenting ibland. Allt känns ändå meningslöst vissa dagar. Hårt sagt kanske, men jag tror ni kan förstå vad jag menar. Så många personer som jag dessutom hunnit förlora som inte ens fått se en del av min framtida familj. Livet är fan inte så långt, man har inte all tid i världen.

Det är egentligen den enda ständig osäkerheten som är återkommande för mig. Det enda som jag alltid känner mig rädd för, på riktigt. Det skrämmer mig att jag inte ser framför mig att det kommer ske. Jag är så otroligt van vid att vara själv och har gång på gång, av olika anledningar blivit besviken. Hjärtekrossad, missnöjd, besviken och helt enkelt för bekväm och stark på egen hand. Jag har aldrig haft behovet av att vara två. Men drömmer om det varje dag. Något som är viktigt att skilja på. Måstet och viljan. Inget känns rätt och det är där det känns så läskigt. Att jag inte kan hitta rätt. Han finns inte här. Jag kommer inte hinna hitta honom.....

to make each day count

See more at my - INSTAGRAM

Gillar