Om att inte leva upp till förväntningarna


Nu har det nästan gått ett helt år sedan jag spelade fotboll senast. Det är helt sjukt när jag tänker efter, 12 månader utan någon bollkontakt. Något som faktiskt varit en del av min vardag sen jag var 5 år.
Ett helt år utan träningar, matcher, stukade fötter, blåmärken, goa lagkamrater, långa matchgenomgångar, blåsor, bussresor, vinster, förluster, minispel, kvadden osv osv. Ja, även blåsor och blåmärkena har sin charm. Att man inte ha känt lukten av blött gräs i ett slitet omklädningsrum, blandat med den starka lukten av liniment och svett. Eller att man inte fått känna känslan i kroppen efter att ha spelat de där 90 minuter på en tung blöt gräsplan. Inte på ett helt år!!! Det känns så konstigt, men ändå rätt.
Men det känns inte alltid bra. För några veckor sedan var första gången då det gjorde riktigt ont i hjärtat på mig, jag grät. Ont för att jag inte är den samma längre, ont för att jag inte känner den passionen som alla andra och ont för att jag inte levde upp till förväntningarna. Inte till mina tränares, inte mina lagkamraters, förbundskaptener, spelare i landslagen, kompisar, familj, släkt och alla ni andra som följt mig under alla år som fotbollspelare. Även om jag inte borde bry mig om vad andra tycker och tänker, så kan jag inte låta bli. Det känns som jag svikit precis alls. Att jag gav upp. Att jag misslyckades med mitt liv. Att jag helt enkelt inte levde upp till den jag förväntades att vara. Men kanske viktigast av allt, jag levde inte upp till mina egna förväntningar. Det är här det brister för mig. Det känns som jag misslyckades, att jag svek mig själv.
Det är så oerhört jobbigt att se tillbaka på den lilla flickan som drömde om att bli fotbollsproffs och ville bli bäst. Som skulle spela A-landskamper, vara bland den bästa i landet, vinna stora matcher och kanske till och med mästerskap. Det är så jävla jobbigt att göra henne besviken, att svika, att ta ifrån henne den dröm hon hade. Vart fan gick det snett? Vad gjorde jag för fel? Varför? Jag är verkligen ledsen för att det blev såhär.
Förlåt till mitt 10-åriga jag. Jag är så otroligt ledsen att jag inte var den du förväntade dig och att jag krossade dina drömmar.... förlåt.

to make each day count

See more at my - INSTAGRAM

  • Postad i: Tankar

Gillar

Kommentarer

N
,
du är grym, följt din blogg i flera år, uppskattar verkligen sånna här personliga inlägg! <3
juliawahlberg
juliawahlberg,
Tack fina <3
nouw.com/juliawahlberg
Sara
,
Jättefint inlägg - precis vad många tjejer behöver läsa!
juliawahlberg
juliawahlberg,
TACK <3
nouw.com/juliawahlberg
Eken
,
Det finns INGET modigare än att ge upp en dröm!!! Det är sant!!! Att kämpa på kan alla göra men att släppa taget när det är nog det är fanimej inte för alla! Grym är du!!!! Finns en mening med allt!!
juliawahlberg
juliawahlberg,
TACK bästa <3
nouw.com/juliawahlberg
Fanny
,
Du är grym, Julia! Det absolut viktigaste i ditt liv är att du mår bra. Gör inte någonting för någon annans skull på bekostnad av ditt eget mående. Du kan inte ge till någon annan om du själv inte mår bra. Självklart är det ok att sakna det som var, det bevisar bara hur mycket det betydde för dig då! Njut av minnena du har och fortsätt var så bra och inspirerande som du är. Kram!
juliawahlberg
juliawahlberg,
Tacktacktack <3
nouw.com/juliawahlberg
Amanda
,
Jag tror 10 åriga Julia hade varit så stolt över att du vågar släppa taget. 10 åriga Julia hade inte velat att du fortsatte med något bara för att du borde eller för att du annars sviker någon eller för att det är vad som förväntats av dig. Tycker du är så häftig som vågar lyssna på dig själv och följa ditt hjärta, det är så lätt att bara följa med. Det som är svårt är att bryta och ändra bana i livet. Så istället för att vara ledsen för krossade drömmar borde du vara så stolt över alla drömmar du bygger och kommer att bygga, det hade 10 åriga Julia alldeles säkert varit!