Om att inte leva upp till förväntningarna
Nu har det nästan gått ett helt år sedan jag spelade fotboll senast. Det är helt sjukt när jag tänker efter, 12 månader utan någon bollkontakt. Något som faktiskt varit en del av min vardag sen jag var 5 år.
Ett helt år utan träningar, matcher, stukade fötter, blåmärken, goa lagkamrater, långa matchgenomgångar, blåsor, bussresor, vinster, förluster, minispel, kvadden osv osv. Ja, även blåsor och blåmärkena har sin charm. Att man inte ha känt lukten av blött gräs i ett slitet omklädningsrum, blandat med den starka lukten av liniment och svett. Eller att man inte fått känna känslan i kroppen efter att ha spelat de där 90 minuter på en tung blöt gräsplan. Inte på ett helt år!!! Det känns så konstigt, men ändå rätt.
Men det känns inte alltid bra. För några veckor sedan var första gången då det gjorde riktigt ont i hjärtat på mig, jag grät. Ont för att jag inte är den samma längre, ont för att jag inte känner den passionen som alla andra och ont för att jag inte levde upp till förväntningarna. Inte till mina tränares, inte mina lagkamraters, förbundskaptener, spelare i landslagen, kompisar, familj, släkt och alla ni andra som följt mig under alla år som fotbollspelare. Även om jag inte borde bry mig om vad andra tycker och tänker, så kan jag inte låta bli. Det känns som jag svikit precis alls. Att jag gav upp. Att jag misslyckades med mitt liv. Att jag helt enkelt inte levde upp till den jag förväntades att vara. Men kanske viktigast av allt, jag levde inte upp till mina egna förväntningar. Det är här det brister för mig. Det känns som jag misslyckades, att jag svek mig själv.
Det är så oerhört jobbigt att se tillbaka på den lilla flickan som drömde om att bli fotbollsproffs och ville bli bäst. Som skulle spela A-landskamper, vara bland den bästa i landet, vinna stora matcher och kanske till och med mästerskap. Det är så jävla jobbigt att göra henne besviken, att svika, att ta ifrån henne den dröm hon hade. Vart fan gick det snett? Vad gjorde jag för fel? Varför? Jag är verkligen ledsen för att det blev såhär.
Förlåt till mitt 10-åriga jag. Jag är så otroligt ledsen att jag inte var den du förväntade dig och att jag krossade dina drömmar.... förlåt.

to make each day count
See more at my - INSTAGRAM
Gillar
Kommentarer



