HELSINGBORG MARATHON

JAG GJORDE DET!! För tredje gången lät jag både pannben och kroppens fysisk pressas till det maximala. Efter lite tvivel om att ställa upp pga. hälsporre-tendens bestämde jag mig ändå för att ge det ett försök. Göteborgs maran blev ju inställd och då kände jag för att ta första bästa för att få det överstökat och för att inte riskera fler inställda lopp. Jag ville känna att träningen varit till något och få ett avslut på träningschemat :) Men främst känna känslan av en prestation ut över det vanliga!

Laddade upp med lite extra kolhydrater och mat dagarna innan, bra med sömn, vätska och vila från träning. Så känslan i kroppen var verkligen bra, det enda som kunde stoppa mig var ju hälarna och där hade jag ingen aning om hur det skulle kännas. En normal människa hade inte gett sig ut på långdistans med dessa hälar, men jag ville så gärna genomföra ett marathon i år. Allt annat kändes lite som ett misslyckade om jag ska vara ärlig (även om jag vet att det inte hade varit det).

Bortsett från hälarna så var förutsättningarna exemplariska, jag hade tränat inför det i många veckor, laddat upp bra, taggad, perfekt väder, en ny bana, mycket publik, ALLT. Men jag var lite extra rädd/nervös just för att jag inte kunde "styra" över smärtan denna gång, jag vet att det alltid gör ont sista timmen, men skulle det göra ont i 2 timmar, 3 eller 4 denna gång. Ingen aning!!

Det visade sig göra ont i varje steg, men främst efter 1 timme började benen göra ont. Hälarna hela tiden, vilket var väntat. Men det strålade upp i benen mot höfterna redan efter 1 timme och ännu mer efter 2 timmar. Höfter som brukade börja kännas strax efter 22-25 km en "vanlig dag" .
Denna gången var det trötta och ömmade höfter redan efter 12-13 km. INTE BRA tänkte jag och förstod att detta inte skulle bli mitt "härligaste lopp". Det var ett lopp där pannben stod för 90% av prestationen och kroppen 10%. Utan tvekan. Men har jag bestämt mig för att genomföra det, ska det sjukt nog mycket till för att jag ska kliva.

Vissa perioder kändes bättre och andra kändes betydligt sämre. Jag tog två värktabletter för att se om det kunde hjälpa, det släppte lite. Men främst handlade det om att inte försöka tänka på smärtan eller hur jobbigt det var. Se det positiva i det så som att "jag kan springa" "vad skönt väder det", "vilket härlig publik", "föreställ dig känslan efteråt" osv. Allt sitter i huvudet. Jag känner mig stark när jag springer så långt även om det är tungt och jobbigt. Det är mäktigt att pressa kroppen och att klara av det!!

Mamma var på plats och cyklade runt, såg mig på många ställen och hejade så mycket. Vilket såklart är guld värt! Överlag ett otroligt fint och bra arrangerat lopp, kan varmt rekommendera det för den som är sugen på ett bra marathon.

Tack kroppen och tack psyket för denna upplevelse. Jag älskar känslan av att överträffa sig själv.
Min sluttid blev 1 minut bättre än mitt tidigare rekord, 3:52 med ett snittempo på 5:30 min/km.
Något som känns helt omöjligt nu i efterhand med tanke på hur det kändes, både tempot och kroppen.
Så roligt att kunna slå ett rekord trots upplevelsen!! SÅ GLAD OCH STOLT FÖR BÅDE GENOMFÖRANDET OCH RESULTAT.

Och tack för allt pepp!! Så många som skriver och önskar lycka till och gratulerar. Ni är helt fantastiska!

Före v.s efter

KÄNSLAN NÄR MAN ÄR I MÅL, HELT OBESKRIVLIG!

Detta slank ner lätt som en plätt och hungern är på en annan nivå efter man tömt sig på precis allt.

Dagen efter körde jag cykel 30 min och stretch 30 min. Hälarna gör ont och är riktigt stela. Men annars helt ok i benen och resterande kropp.

to make each day count

See more at my - INSTAGRAM

Gillar

Kommentarer