Ett samtal man aldrig vill få

Det där samtalet man aldrig vill få, ett samtal som vänder upp och ner på precis allt. Det känns som tiden stannar och att ingenting längre betyder något.
På några sekunder har ljuset blivit till mörker. På några sekunder har ett långt liv tagit slut. "Han är livlös" , "det ser inte bra ut" , "förbered er på det värsta".
Jag minns varenda ord och de kommer inte försvinna.

Där sitter jag en helt vanlig dag och jobbar hemifrån, plötsligt ringer mammas telefon, ett samtal som till en början verkar vanligt. Ett samtal jag inte ens lyssnar på. Men så hör jag, tonen i mammas röst förändras och direkt förstår jag att detta inte är något vanligt samtal. Detta är ett samtal man aldrig vill få.

På en sekund var du borta, ditt hjärta hade pumpat klart, din kropp hade gjort sitt och du var klar. För det är precis vad jag tror hände, du kände dig klar. Jag vet att ditt huvud och ditt minne svek dig, du ville inte bli sämre och du ville absolut inte behöva läggas in på varken hem eller sjukhus. Nu slapp du det morfar, du slapp leva de plågsamma åren som de hade kunnat bli. Det gick fort och du slapp lida, på en sekund så var det över. Även om jag hade hoppats på att få några år till, så vet jag att du var redo. Jag är glad över att du och mormor är tillsammans igen <3

Det jobbigaste är att jag inte hann säga hejdå, jag hann aldrig tacka dig nog, jag hann inte krama dig en sista gång och jag kommer alltid känna att jag inte gjorde tillräckligt. Du gav så mycket, du var den mest generösa människan som någonsin vandrat på denna jord. Det är helt otroligt vad mycket kärlek och support du gett och jag kommer aldrig mer kunna ge dig något tillbaka, inte ens några hemmagjorda chokladkakor, julrim eller ens ett kort samtal. Men jag vet att du fortfarande läser min blogg, du tyckte alltid att jag var så duktig på att skriva. Jag hoppas att du gillar den här texten lika mycket.

Mina tårar kan inte sluta rinna när jag tänker på dig. Jag gillar inte att gråta, så jag försöker tänka på annat. Just nu är det jobbigt att tänka både bakåt och framåt. Alla minnen gör att jag redan saknar dig massor och att resten av mitt liv är utan dig känns inte ens på riktigt. Har detta ens hänt?
På sjukhuset valde jag att inte gå in till dig. Jag ville ha en levande bild i mitt huvud, jag ville känna att sista gången jag sa hejdå till dig, då sa du hejdå tillbaka.
Och tur var väl det att jag då inte visste att det var sista gången, då hade jag aldrig låtit dig gå.

Jag ska bli lika omtyckt som du varit, herregud vad många vänner du har. Så många du känner och så många som gillar dig. Jag ska göra dig så stolt. Du och farfar kan heja på mig där uppe som ni alltid gjorde vid fotbollsplanen. Åh vad jag saknar era campingstolar vid sidan av planen, era applåder och era hejarop. Jag hade gjort vad som helst för att få uppleva det igen, precis vad som helst.

Det känns fortfarande väldigt overkligt, att jag aldrig mer kommer höra ditt skratt, se på dig när du applåderar sådär konstigt, höra dig sjunga snapsvisor eller höra hur gott du tycker all mat smakar. Det var ju nyss du var hos mig och åt middag, du gick nyss ut ur dörren och sa hejdå, jag såg din bil häromdagen och jag tänkte ringa dig i lördags när vi kusiner var samlade, men jag glömde av det helt och det gör så jävla ont nu. Hur kunde jag glömma det. Förlåt morfar, du hade ju blivit så glad <3

Du skulle ju få se min nya lägenhet, du skulle ju äntligen få se mig springa ett marathon och jag skulle ju ge dig en present nästa vecka som tack för att vi får låna stugan i Sälen. Kan inte fatta att jag klev upp den dagen, precis som du morfar. Men jag kom hem igen och du gjorde inte det. Ditt liv tog slut, just den dagen vid just den tiden.

Det var meningen, du var klar och vilket liv du haft. Vilken människa och vilken förebild. Man säger ofta "det finns ingen som du". Men det finns absolut ingen som är i närheten av dig, du var så unik och så fantastisk. Tack för att jag fått vara med dig, tack för alla minnen, tack för allt du gett och lärt mig.
Ta hand om mormor nu så ses vi om en massa massa år när jag levt mitt otroliga liv och känner mig precis lika klar som du. Och morfar, jag ska också ha en 80-årsfest som du hade och jag ska också kalla den "Grand Finale". Är det inte life goals, så vet jag inte vad. Jag vet inte om jag sa det någon gång, jag är ibland dålig på sånt, jag är bättre på att skriva om känslor som du vet, men jag ÄLSKAR DIG, väldigt mycket.

to make each day count

See more at my - INSTAGRAM

Gillar

Kommentarer