En känsla jag inte kan förklara

Sitter i skrivande stund och tittar på damernas premiär i fotbolls-EM. Hade det varit herrarna hade jag bokat in något storlaget med vännerna, men när det är damerna är jag mer återhållsam. Inte för att det är just damer, utan för att det är mina gamla lagkamrater. Tanken av att det hade kunnat vara jag som stod där till nationalsången, fick vinna matcher, prestera på högsta nivå, avgöra en match, ja allt - det gör mig så ledsen och besviken på samma gång. Av de 11 som startar matchen har jag spelat med 8 av dem, i olika landslag och klubblag.

En av tjejerna är från min årskull, det var hon och jag som spelade med de äldre tjejerna i landslagen, det var hon och jag som vann EM-guld med de två år äldre, varför sitter jag här i soffan helt ensamt och gråter, medan hon spelar europamästerskap? Men framför allt, varför är jag ledsen, jag valde ju detta?

Jag vet att jag skrivit om detta innan, men trots att åren går så blir det inte lättare, känslan är fortfarande kvar där, även om jag är 100% säker på mitt beslut och helt ärlig inte ångrat mig en gång. Men det är ändå en känsla allra längst in som känner den där stora besvikelsen, en besvikelse på att jag inte ville mer och att jag inte tog vara på den talang jag hade. Men helt ärligt så ger mig livet utan fotboll så mycket mer kärlek och lycka, något jag måste komma ihåg när jag ser damer och tjejer spela. Friheten och möjligheterna är så många fler utan fotbollen, det ger mig så mycket mer tillfredsställelse, varje dag. Trots denna kännedom har jag fortsatt svårt att se dem spela sina matcher, jag är avis på att dem ville det hela vägen och lyckats så bra!! Jag unnar dem allt, missförstå mig inte. Dem är så värda allting efter allt slit, alla timmar och alla offringar.

Ibland undrar jag hur det hade varit om jag fortsatt och om jag hade velat det, vart hade jag varit då och hur hade jag mått. Antagligen inte bra, fotbollen var inte livet för mig. För dessa tjejer är det livet, det är en skillnad jag måste komma ihåg. Tanken som gör allra ondast är när jag tänker på när jag var 10 år, hur jag drömde om att bli bäst. Jag drömde om att bli lika bra som killarna och vara den första tjejen som spelade med och mot killar (alltså herrar), haha ja ni förstår ju! Drömmarna fanns där, men det är väl också det, en dröm. Alla barn har drömmar, och dessa får förändras. Det är ok drömmar/mål förändras, det är inte ett misslyckande. Julia, 10 hade nog varit lika stolt över allt jag åstadkommit ändå, utan fotbollen. Jag både tror, vet och måste tänka så.

Likaså måste jag tro och hoppas på att alla runtomkring mig också är stolta, även om jag gav upp min barndomsdröm och inte satsade vidare på talangen jag hade. Ibland kan jag känna lite ångest över att mamma och pappa inte fick se mig gå hela vägen, för det vet jag såklart att de hade velat. Eller att min farfar och morfars sista år fick vara utan min fotboll och att de fick höra mig säga orden "jag ska sluta spela fotboll", efter allt stöd de gett mig i alla år. Det kändes som ett stort svek, still do faktiskt. Även om ingen någonsin sagt något om det och att jag vet till 100% att dem bara vill mitt allra bästa såklart.

Allt detta är ändå en känsla jag inte riktigt kan förklara bättre än såhär, den är komplicerad och kommer nog alltid vara det. Att säga farväl till något som varit en stor del av livet i hela 18 år, det är nog rimligt att det alltid kommer kännas och ha en speciell betydelse.

Nu är det andra halvek och vi leder, HEJA SVERIG! Är det några gamla lagkamrater som läser detta, ni är bäst och jag saknar er massor! Saknar alla resor, läger, matcher, hotellrum, vinster, mål, utflykter, bussresor, haha ja allt. Jag saknar den tiden som var då. Hoppas vi ses någon gång igen <3

to make each day count

See more at my - INSTAGRAM

Gillar