En rädsla som tyvärr kommer till mig lite för ofta det senaste är rädslan av att aldrig hitta rätt, att aldrig hitta personen jag vill spendera resten av livet med. Dessutom skall han vilja spendera resten av livet med mig. Den matchen känns liksom helt omöjlig i mina ögon? Mannen i mitt liv, finns hans ens, eller snarare kommer jag ens finna honom i tid?

Jag börjar tvivla och vet att jag såklart inte borde, men det är inte så lätt när man lever i ett samhälle där det är en självklarhet att vara två och något man såklart påminns om flera gånger om dagen. Hur är det ens möjligt att hitta någon man känner så starkt för och det svåraste av allt, det ska vara ömsesidigt. Börjar liksom tvivla på mig själv, på livet, på killar, på känslor, på kärlek, på ödet, på allt.
Ni vet hur man alltid vet "hur allting löser sig", men gång på gång blir besviken. För varje misslyckat försök tas en gnutta hopp bort ifrån den inställningen. Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam hela livet, det är det värsta jag kan tänka mig och det gör mig så ledsen när jag tänker på det. Det är en mardröm för mig. Det är väl inget jag borde tänka på eftersom jag fortfarande är ung. Men i vissa svaga perioder ser jag inget annat framför mig. För visst är det ändå de svagare dagarna som rädslor och osäkerheter tar över som allra mest?

Jag drömmer ju såklart om en kille som är perfekt för mig, en fin familj och någon att dela precis allt med. Det vackraste vi har är kärlek, relationer och familj Jag antar att jag vill det så pass mycket och att det är därför det skrämmer mig. I kombination med känslan av att aldrig komma närmare den drömmen. När man gång efter gång börjar om på ruta ett, utan att komma framåt. Vill verkligen förtydliga att jag såklart inte går runt och tänker på detta var och varannan sekund. Men rädslan når mig oftare ju äldre jag blir. För ju längre tid jag är singel desto starkare och säkrare är jag i mig själv, och vet ännu mer exakt vad jag förtjänar och inte.

Vill och kommer aldrig känna mig desperat. Men om några år börjar liksom en biologisk klocka ringa, vänner kommer vara i det stadiet och jag vill inte vara "för" gammal när jag får barn (om jag ens kan få det) och drömmer mardrömmar om att vara sist ut, det stressar mig. Har alltid drömt om en familj och gillar tanken av ett förhållande mer än singellivet, men är varken närmare det mentalt eller rent praktiskt idag jämfört med för några år sedan. Det känns liksom inte ens som det kommer hända mig? En obehaglig känsla som gör mig rädd, att jag börjar tvivla. Och kom in och säg att jag har fel inställning, för det är då inget annat jag tänkt på senaste sju åren. Har absolut alltid varit ute efter förhållanden.

Jag vet ju att "han finns där nånstans", "det kommer när du minst anar det", "det klart du kommer hitta någon", "hur kan du ens vara singel?" och "du måste bara träffa massa fler". Tyvärr gör ingen av dessa orden det enklare, att det känns bättre eller att jag kommer hitta honom snabbare. Jag vill tro på ödet såklart om att han kommer dyka upp precis i rätt tid. Är så trött på Tinder, jag är så trött på att folk frågar hur det går med killarna, jag är så trött på att ständig vara singel, jag är så trött på att dyka upp på släktträffen som ensam singel år efter år, jag är så trött på allt som har med killar och känslor att göra, jag vill liksom ingenting ibland. Allt känns ändå meningslöst vissa dagar. Hårt sagt kanske, men jag tror ni kan förstå vad jag menar. Så många personer som jag dessutom hunnit förlora som inte ens fått se en del av min framtida familj. Livet är fan inte så långt, man har inte all tid i världen.

Det är egentligen den enda ständig osäkerheten som är återkommande för mig. Det enda som jag alltid känner mig rädd för, på riktigt. Det skrämmer mig att jag inte ser framför mig att det kommer ske. Jag är så otroligt van vid att vara själv och har gång på gång, av olika anledningar blivit besviken. Hjärtekrossad, missnöjd, besviken och helt enkelt för bekväm och stark på egen hand. Jag har aldrig haft behovet av att vara två. Men drömmer om det varje dag. Något som är viktigt att skilja på. Måstet och viljan. Inget känns rätt och det är där det känns så läskigt. Att jag inte kan hitta rätt. Han finns inte här. Jag kommer inte hinna hitta honom.....

See more at my - INSTAGRAM

Jag är ingen ”humörmänniska” (om det nu finns sådana) med humörsvängningar, jag går sällan från glad till ledsen och vise verse på sekunder eller minuter. Jag är en väldigt stabil person rent humörm��ssigt och så även känslomässigt. Men på den senaste tiden har jag verkligt märkt hur jävla stark tankekraften är. Om jag ena sekunden tänker positivt om mig själv, om dagen, om livet, om en person osv. får jag en härlig, livfull och bra känsla i precis hela kroppen. Skulle jag däremot nästa sekund tänka annorlunda och se saker mer negativt får jag sån otroligt förändrad känsla i kroppen, där allt känns lite halvt meningslöst, tråkigt och bara allmänt dåligt. Vi pratar sekunder!!!

Det blir så läskigt påtagligt hur mycket som sitter i ens huvud. Hur mycket man FAKTISKT kan styra själv. Har märkt att jag på det sistone verkligen är mer ostabil i mina tankar. Det som tidigare vanligtvis handlade om bra och mindre bra perioder handlar nu snarare om minutrar. Något som jag tycker känns både läskigt och häftigt.

Föreställ dig att du sätter på en riktig power-låt som du älskar, du får go feeling, vill nästan dansa och känner sån energi, du ser fram emot precis allt, du trivs i din vardag, inga hjärnspöken existerar. Men så kommer den där sorgliga låten på queue som kanske påminner om en sämre period eller bara inte är lika peppig. Istället försvinner energin, du får en dålig känsla, kollar på sig själv med andra ögon (men bara för några sekunder), allt blir mer negativt och du känner att det inte alls finns något speciellt att se fram emot längre. Vi pratar återigen sekunder!!

Det är otroligt hur mycket ens tankar och inställning styr hela ens mående, approach och synsätt på saker och ting. Det finns så mycket man kan utveckla och lära sig här. Kan någon berätta för mig varför man inte pratar om dessa ämnen i skolan? Känns såååååå viktigt, rimligt och mer aktuellt än någonsin. Borde prioriteras mer på många många många olika håll, tankarnas kraft.

Någon som känner igen sig?

See more at my - INSTAGRAM

Att växa upp, bli äldre och mognare innebär så många saker. Jag kan ofta tänka på hur många framsteg man tar för varje år som går. Tänker man inte och reflekterar man inte, så kommer man aldrig riktigt förstå hur stor skillnad det faktiskt är.
Om jag utgår från mig själv och jämför mig själv med kanske fem år sedan, så kan man väl till än början tänka att det inte hänt så mycket. Det är efter gymnasiet. Men tänker jag två gånger så är jag två olika människor, på sätt och vis. Självklart har jag kvar mycket av min personlighet, men jag har verkligen förstått en viktigt sak. Kanske den viktigaste. Utmanar du inte dig själv, så växer du aldrig som människa. Du kommer inte komma framåt, inte lika snabbt i alla fall.

Sätter du inte dig i nya situationer, träffar inte nya människor eller går på den där arbetsintervjun som är svinläskig. Ja, då kommer du inte växa. Du måste sätta dig i nya, jobbiga och läskiga situationer. Det är inte något dåligt att vara nervös. För vid varje nervös situation, ju lättare känns det nästa gång. Som när jag sprang mitt första marathon, jag var livrädd.
Efteråt var min inställning till saker som inte ens hade med träning att göra "men gud, klart jag klarar det, jag kan ju springa ett marathon". Likaså som att gå på det där eventet eller festen som du inte känner så många på. Nästa gång är du lite mer bekväm och kanske till och med stöter på någon som var på förra festen.

Att göra nya saker gör att man lär sig, blir mer säker och starkare inombords. Vissa är bättre på det än andra. För mig har det kommit det sista året. Självklart ska jag höra av mig till den killen, vad har jag att förlora. Om jag blir dissad, då blir jag det, what's the big deal. Eller som att söka ett jobb och gå på intervju, se det som en lärdom, en möjlighet till att lära känna sig själv mer. Veta hur man hanterar sånna situationer, man lär sig av sig själv på något vis.

Mycket handlar om att vara modig och förstå att saker inte är på liv och död. Se det som möjligheter istället. Våga utmana dig själv. Ingen är bekväm eller gillar alla situationer, men man kan ofta få ut något vettigt av det trots allt.
För några år sedan skulle jag aldrig se det nyttiga med att umgås med människor jag inte känner så väl eller göra något som jag aldrig gjort innan. Då tänkte jag mer "men jag gillar ju inte det, varför ska jag då göra det". FÖR DU UTVECKLAS.
Och enligt mig är det just det livet handlar om, att ta sig framåt, utvecklas och lära sig så mycket man bara kan.
Såväl om sig själv, hur andra fungerar, träning, resor, ALLT. Förstå hur mycket saker vi upplever, ser och lär oss. Varje dag. Speciellt om man lär sig hantera livet på bästa sätt. Då blir det som roligast.

See more at my - INSTAGRAM